Nu kan jag dö lycklig, fast ännu hellre leva länge på!

En stor anledning till att jag gjorde min Kulturutmaning 2013, var att jag jag ville lyssna mer på Tomas Andersson Wij.

Om jag hade en utmaning, skulle jag vara tvungen att boka biljett som jag dragit på i några år.

I torsdags efter diverse skrik i den vackra Toyotan i ett hopplöst Norrköping, satt jag äntligen på en stol i en sal med scen.

Gitarr

Två gitarrer i väntan på dess mästare!

Att lyssna på Tomas berättelser ur livet, hur låtar blivit till och äventyren runt. Det är ren balsam för själen.

IMG_1364

Efter den underbara avslutningen med ”Där får jag andas ut” Sa han ”jag har inga skivor att sälja men jag pratar gärna och tar sådana” Alltså idolbilder.

Jag stod länge efter konserten, lite på avstånd och bara lyssnade in, njöt av att se honom prata med alla som ville. Tanken slog mig att det kändes lite som när en präst i Svenska Kyrkan ställer sig längst bak i salen för att tacka och hälsa på alla efter gudstjänsten.

Jag stod där och försökte suga åt mig en liten tid till. ”Skulle jag också gå fram, tala om hans farfar eller berätta om mina söndagsplaner?”

Jag gick fram, tacka ”predikanten” och gjorde bort mig lite. Men kände i alla fall att jag hade fått en upplevelse att leva länge på.

Själva konserten var bra, inte bäst. Men ändå ljuvlig!

Annonser

Lämna gärna din tanke

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s