Premiär av CAMERA på Kulturhuset Spira

Så var det äntligen dags. Redan 1 december köpte jag biljett till premiären av Camera, jag kände att bara raden ”Musikalen om Ingrid Bergman” lockade min nyfikenhet och just huvudrollsinnehavaren Åsa Fång har varit precis överallt i Jönköping känns det som. Jag var lite rädd att Spira chosat upp Åsas fantastiska gestaltning av Ingrid Bergman men jag förstår nu varför de lovordat henne så mycket. Men vi tar det från början. Jag köpte biljett tidigt, långt före Covid och nerstängt kultursverige. Jag var orolig att jag skulle missa denna musikal jag sett så fram emot, men för en månad sen fick jag reda på att jag var en av 50 som skulle få se premiären!

Visst pirrar det lite extra när en här ordet PREMIÄR! Och jag hoppades att de skulle förvalta denna premiär bättre än On the town för två år sen. 
Den röda mattan var utrullad, marschallerna längs gången och när jag närmade mig ingången swischade Karl Dyall åt andra hållet…spännande. 

Flera fina installationer som fick en att drömma sig tillbaka till 40-50 talets Hollywood. Och visst fick även jag bli fotad! Kul. 

Foto: Lars Kroon

Så kul att få känna sig VIP när bilder på en glad kulturtant hamnade på Spiras Instagram flöde och Story och på Facebook. Lite cider dracks upp och nu var det dags att ta plats i den otroligt tomma teatersalongen. Kändes lite kusligt eller att jag skulle se nått riktigt smalt.  

Minuterna innan musikalen drar igång. Fullsatt? Foto: Charlie Cramer

Handling: Ingrid Bergman är välkänd och på toppen av sin karriär, hon är gift med Aron Petter (Kalle Malmberg) och har dottern Pia (Ellen Holmstedt) , men den oroliga själen Ingrid vill komma tillbaka till äkta filmskapande. Det blir en jakt efter rätt ansikte på bioduken. En jakt som tar henne till Italien och samarbetet med Roberto Rossellini som hon inleder ett förhållande med och senare även gifter sig med. I Camera får vi följa med under åren 1948 och 1956. Vi får följa en kvinna som vill hitta sig själv, följa sin längtan att vara framför kameran och hur livet som ideal och förebild även gör att hon får utstå omvärldens spott och spe. Men framförallt får vi se en stark kvinna som inte låter sig fastna i någon klassisk kvinnoroll trotts två män som vill äga rätten till henne. Åsa Fång har en fantastisk röst och flera gånger tänker jag att hon är väldigt lik Helene Sjöholm i hennes starka roll som Gabriella i Så som i himlen. När ridån går ner för första akten är jag helt tagen av hennes prestation. Att lyckas sjunga med det minspelet som gör att jag verkligen känner med Ingrids kamp att vara sann mot sig själv.  

I pausen tittade jag vidare på dekorationen som gav härlig stämning. Och passade på att mumsa lite popcorn. Foto: Charlie Cramer

Det är två tjejer som spelar Pia, Aron Petter och Ingrids dotter. Det är Vera-Lo Frid och Ellen Holmstedt och i kväll var det den sistnämnda som stod på scen. Jag hörde regissören lovorda henne och det ska bli spännande att se när hon dyker upp igen på scenen.

Den andra starka kvinnan i Camera är Anna Magnani spelad av Vera Veljovic och det är en kvinna du sent glömmer. Minns henne från On the town och då var hon bestämt och rolig och lite av en pajas men här är hon POWER med delar som Volcano och jag är Volcano men det är när hon sjunger Flammor som jag ryser och blir glad och arg och allt på samma gång! 

Åsa Fång och Vera Veljovic. Foto_Lars Kroon

Över huvudtaget är detta en farfylld tillställning som griper tag och visar på kvinnlig kamp och framför allt gillar jag delarna med Cameron (Stefan Clarin) när vi får lite andningspaus och också får följa med i Ingrids tankar och slitningar. Jag är inte helt säker på att Cameron verkligen ”finns” eller om han mest är en vuxen låtsaskompis. Samspelet och några ordväxligarna där är så underfundiga och roliga att jag vill skratta högt flera gånger men jag får lägga band på mig och inse att det finns fler i salongen. Hela biten som heter ”Så skandalöst” är verkligen underbar och där märker en av alla människor bakom en sån här produktion. Bengt Fröderberg (scenografi), Camilla Thulin (kostymdesigner) och Karl Dyall (Koreografi) 

Det fanns ingen bild på Spiras hemsida som visade den fantastiska ensemblen (Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson) Men det är de som gör att musikalen är något mer än ”bara” en bra story och lite sång. Allt jobb med att ändra om scenen, att ge känslan av de olika nerslagen. De absolut bästa delen rent koreografisk (tycker jag) är ”The Letter goes to Europe” och det är Robert Stillberg som genomför denna resa genom USA, Atlanten till Europa. Jag sneglade lite på Karl Dyall (som råkade sitta granne med mig) och han såg nöjd och road ut! Hade jag vågat hade jag berömt honom. 

Orkestern: Vad skulle en musikal vara utan sin musik? Och Spira har sin egen Jönköpings Sinfonietta som är så proffsig och som klarinettist är det verkligen en glädje att höra Charlotta Savander och Dan Larsson. Efter ett tag inser jag att det är klarinettspelet som sätter stämningen på musikalen, det är genom den vi kastas mellan trall och fart till bekymmer och ångest. Musik och sångtexter är skrivna av Jan-Erik Sääf och Regi, manus och dialog är Steffan Aspegren som står för. 

Betyg: Jag är som ni märker nöjd med mitt beslut att köpa biljett till premiären. Jag funderar och försöker komma på något negativt eller något jag störde mig på men det enda kunde vara att någon replik ibland framfördes lite mumligt men det kändes som att det var meningen. Jag hoppas verkligen att du som uppskattar en bra musikal och spännande och gripande berättelse har köp biljetter. Jag hoppas restriktionerna släpper och att Spira rear ut någon biljett så jag kan se den igen. Mitt betyg här helt enkelt…

En lycklig kulturtant och en oscar till var ock en i produktionen! 

 

En dag i december av Josie Silver

Vi får följa Laurie, Lu från 21 december 2008 till 23 december 2017. Inte varje dag utan med några nerslag varje år.

Allt börjar med att Laurie åker buss i London och när hon tittar ut genom fönstret får hon ögonkontakt med en kille. De delar ett ögonblick som gör att Laurie och hennes smått galna rumskamrat Sarah letar efter busskillen i ett år…tills Sarah hittat en kille som hon är huvudstupa kär i… och ja, ni gissar rätt. Killen, Sarah blivit ihop med heter Jack och är ”Busskillen”. Men varken Laurie eller Jack säger nått där och då.

Efter andra mötet får vi också följa Jack. Det blir lite som den där tv-serien Nudlar & 08or där du får följa en person i varje kanal. Eftersom den utspelar sig under så många år hinner det både bli giftemål, barn, dödsfall och mycket mer. Varje nytt år börjar med Lauries nyårslöfte.

Lånar lite fotoide av Malins bokblogg.

Tekniskt runt boken

Själva boken är på runt 400 sidor och som ljudbok är den 11 timmar lång i normal takt. Uppläsare är Katharina Cohen och jag lyssnade i 1.25 x så då blev den 8 timmar och 52 minuter lång. Eftersom du hela tiden vill och tror att Jack och Laurie får varandra kan det stundtals kännas lite långt och lite väl utdraget ibland. Men det är klart att du upplever många känslor under dessa 9 timmar. Ofta skratt, vissa bitar med tårar i ögonen och även mycket frustration! Uppläsaren är bra och det mesta tekniska också. Bara sista året som är en helt annan ljudbild på. Boken är utgiven på Norstedts och översatt av Hanna Svensson. Bra översättning och jag tänkte inte på några särskilda krockar i engelsk-svenskan.

Juligt?

Jag hittade till boken för att den är del 1 i Storytels serie ”Julstämning”

De flesta stora händelserna förläggs i december vilket gör att inramningen ofta är vintrigt och pyntat London och Edinburgh. Det julshoppas endel också. Men du får inga direkta ”åh vad mysigt julig den är” och det är en kritik många tar upp som läser den. Jag tycker ändå att det funkar, få julböcker lyckas förmedla den mysiga julkänslan som en julfilm kan. Och de mest romantiska scenerna är vid en brasa eller ute i sällskap med snöflingor.

Betyg och sista omdöme

Det blir stundtals väldigt stilla stående i handlingen och jag tröttnar mot slutet MEN sen kommer just upplösningen och slutet som gör att hela boken får ett högre genomsnittsbetyg. Den får tre hela julkulor och en trasig halva. Klart läsvärd/lyssningsbar men ingen jag kommer tvinga på mina vänner.

/Charlie Cramer

On the town 21 september 2018 Spira

I höst har jag många spännande grejer inbokade. Flera som bara blivit för att jag mest tackar ja när folk frågar mer än tänker efter.

21 september va jag på On the town på Spira i Jönköping. Det va en vän (julbloggbloggskollega) från Stockholm som skulle till min stad och då ville jag hänga på hennes gäng. Skandinavienpremiär och full fart i två timmar! Många kändisar i publiken och på scen. Otroligt duktiga musikalartister! Jag va mest förvånad över den otroligt höga kvalitén på sångrösterna. Alla kunde verkligen sjunga grymt bra, de va alltså inte bara grymma dansare och skådespelare, de hade alla röstkapacitet som hör till ovanligheterna! Fanns lite mer att önska av manuset ibland och vissa delar och sånger blev helt enkelt för långrandiga. Jag hade dagen till ära hög feber men höll mig både vaken och uppmärksam ändå tack vare både Ipren och alvedon. Jag är sugen på att gå på den en gång till för att då fokusera på symfonettans musik! Den glömdes lätt bort i solon och danskavalkader. En gång hajjade jag ändå till utan ett klarinettsolo! Skickligt!

Vill ni läsa mer om On the town, gå in på Annette Stolts blogginlägg/recension!

Förvånande och chockade stod de där och tolkade Dan Andersson

Söndagseftermiddag i järnvägsknuten Limmared och Glasets hus börjar fyllas med människor. Det är sång och poesigruppen Hillo som ska förgylla vår trista januarikväll. Med en blandning av skatt, Dan Anderssons liv och syskonkärlek kastas varje besök mellan känslorna.  

Vi går innanför dörrarna och inser snabbt att trots att jag och mitt sällskap är tidiga, finns det många många fler som var tidigare. På nåder får vi dela bänk med ett damsällskap. Allt för att kunna lyssna och titta på kvartetten Hillo. Vi befinner oss på Glasets Hus i Limmared som drivs av föreningen Kultur 1740 som syftar till Limmareds Glasbruk som har varit igång sedan 1740. När alla caféplatser är slut börjar engagerade män ställa fram bänkar och det mesta de kan hitta för att alla ska få plats. Jag vet inte om det är gruppen Hillo som drar alla hit eller om det är Dan Anderssons kända namn som fått mellan 150-200 personer att komma till Limmared.

Syskon

Gruppen Hillo består av två syskonpar, tvillingsystrarna Anna Strid och Sara Nilsson och syskonparet Daniel och Stina Svensson. Dessutom är Sara och Daniel gifta. I denna konstellationen har de spelat ihop i ett år men de har även spelat ihop i olika grupper under längre tid. Tvillingsystrarna sjunger perfekt ihop med en alt och en sopranstämma, ibland med piano till men även á capella. I låten ”Till min syster” grät jag, det blev så stark med två så nära systrar hyllar syskonkärleken. När Stina entrar scenen är det helt annorlunda men det är också det som ihop med Daniels diktläsning gör denna konsert så djupgående.

Påläst Dan Anderssons kännare

Daniel brinner verkligen för att berätta om Dan Anderssons liv och det märks i de egenskrivna dikterna och låtarna hur han tagit till sig Dan Anderssons skogslängtan. I dikten ”hellre en öl i skogen än tio på krogen” blandar Daniel humor med allvar. Det är Daniel som håller ihop den timmen som gruppen framträder. Det märks att han till en början är tagen och lite skärrad över hur mycket folk som kommit till Glasets hus denna eftermiddag. Med en passande tafatthet går timmen fort och vi kastas mellan skratt och eftertanke medan vi lär oss mer om Diktaren Dan Anderssons liv.  När vi lyssnat på kända stycken som ”vid min stockeld” och andra okända avslutar Daniel med ett skämt väl värt att upprepas. Han börjar med att tacka publiken och säga att han inte tror att man ens i Stockholm eller Göteborg kunde samla så mycket folk. ”Men det kanske är att kasta sten i Glashus, och föresten om man åker några mil härifrån kommer man till Torpa, där kan man kasta glas i stenhus” Så underbart lokalt!

Fika, glasutställning och mycket mer annordnar gruppen Kultur 1740.

Två medlemmar i gruppen Hillo, systrarna Anna Strid och Sara Nilsson.

Charlie Cramer

Två eller tre saker även författaren glömde berätta för mig!

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Joyce Carol Oates
Översättning Helena Ridelberg

Bonnier Carlsen

Utgiven på svenska 2013

1,5 av 5

Ibland undrar jag om det blev lite bråttom att ge ut boken på svenska.
En spretig bok som har helt fantastiska inslag, vilket gör mig ledsen!

Den här boken handlar om den perfekta Merissa och Nadia som är med i innegänget fast ändå inte. Men boken ska handla om ett tjejgängs kamp efter att de förlorat sin vän Tink terminen innan. Boken är indelad i tre delar, där de första 129 sidorna handlar om Merissa, som har allt! Sen kommer en del som är heter Tink Tink – Ett minnesalbum och den sista delen Horan som handlar om Nadia. Mitten delen är mest förvirrande, det ska kanske vara Tinks historia men den ger mer huvudbry än svar. Bara en liite ledtråd till ett oväntat slut!

Merissa går nu sista året på en prestigefylld skola som heter Quaker Heights Day School, där betalar föräldrarna enorma summor för att deras barn ska bli de bästa och för att de ska komma in på rätt Collage. Merissa ihop med sina vänner Hannah, Chloe, Anita, Martine och Nadia är Tink AB (Tink Inc.)
De är den döde Tinks riktiga vänner, som kunde gjort vad som helst för henne.

Den här boken är krånglig men det är spännande att Joyce Carol Oates har skrivit en bok där hon verkligen delar upp historien och att de är du själv som läsare som får lägga ihop delarna efteråt. Visst har man läst många böcker där en historia får flera berättare eller att man hoppar fram och tillbaka med olika berättarröster men så är inte denna gjord. Det är två skilda berättelser om två tjejer som påverkats av en tjej när hon levde och nu får vi se hur Tinks död påverkar deras liv på två helt olika sätt!

Merissas perfekta liv faller ganska snabbt samman och nästan hela hennes berättelse handlar om hur hon skär sig, för hon tror att Tink också gjort det. Så som jag uppfattar det.

Men den historia som engagerar och suger tag i mig är Nadias.
En med high school världens mått mätt tjock tjej som också är en av Tinks förtrogna när hon levde. Tink ger Nadia hopp och självförtroende och gör att hon vågar visa sin kärlek för en lärare. Nadia bär också på en djup sorg efter sin mamma som inte får nämnas och jag önskar så att Joyce Carol Oates hade bara skrivit hennes historia.

I boken får man tre olika dotter-mamma historier och det berikar denna bok.

Min bokklubb sa att om du vara ska läsa en roman i år så välj den här! Jag kan ärligt säga att jag hade klarat året utan den. Visst det är banbrytande att man skriver så öppet och ärligt om att skära sig, jag lärde mig förstå liite bättre men blir också lite skrämd att unga tjejer och killar ska läsa detta. Hade jag läst denna när jag var som deppigast på högstadiet hade jag nog tagit intryck och kanske haft ett och annat ärr på min arm eller mage.

Det svåraste är att jag kan tycka att översättaren kunde använt lite engelska i boken för att slippa göra konstiga översättningar. Det är väl främst när Tink ska berätta varför hon inte vill bli kallad sitt riktiga namn Katarina.  Dessutom låter gruppens namn Tink AB så otroligt töntigt! Tink Inc som jag antar är ursprunget (kolla framsidan) hade väl inte skadat att ha kvar. Sen vet jag inte så mycket om översättarens ansvar och roll så det ska väl egentligen vara osagt!

Jag kommer att låna ut boken till någon frivillig för att få fler synpunkter på boken. Nu när jag ändå läst den så kommer den att stanna kvar i huvudet och vill gärna veta om det är någon av er som läst och vad ni tyckte!

Ett för stilla lugn där livet fortgår svarta för sig, vita för sig.

En egen plats

Robert Goolrick

 Historiska Media

Utgiven 2013

4,5 av 5

Vänskap så formgivande, kärlek så passionerad och om att hitta sitt inre lugn!

I ett litet samhälle där allt varit som det varit i generationer. Där alla vet sin plats,  och allt går sin gilla gång. Där stannar Charlie Bale till med sin pickup och två resväskor. En resväska full med kläder och prima slaktknivar och en resväska full med pengar.

En egen plats handlar om Charlie, eller snarare om legenden om Charlie Bale. Boken utspelar sig i en fridfull by i Virginia i USA, efter andra världskrigets slut. I byn Brownsburg har det aldrig begåtts ett enda brott…jo ett och det är det brottet boken delvis leder fram till.

Vad vill mannen? Ska han bosätta sig där? Varför köper han en bit jord vid floden?

Frågorna är många och med tiden accepteras Charlie och allt är frid och fröjd igen tills…Charlie får syn på Brownsburgs rikaste hustru som inte är som någon annan. Sylvan Glass.

Mycket i boken engaerar din tanke och boken stannar kvar. Det finns flera sidohistorier om personer i Brownswille, om sömmerskan som inte passar in hos de svarta och verkligen inte hos de vita. Oftast blir jag arg över att samhället är väldigt uppdelat i svarta och vita, men får även förståelse för att de är de svarta som gärna har det så.

Boken är skriven på ett otroligt fängslande sätt och har en stämning som gör att jag ibland känner texten mer än jag läser den. Det är en bok om rastlöshet i själen och om att alla en historia. Boken beskriver vänskap på ett otroligt vackert sätt. Direkt efter att mitt hjärta kastas fram och tillbaka i bokens senare delar och med tårar läst ut boken, vill jag ha mer! Tur att författaren Robert Goolrick har en till bok utgiven på svenska, ”Trogen hustru sökes”.

Vill du dras med på ett hisnande äventyr och beröras av människors välvilja?

Läs då En egen plats! 

Trevlig läsning!

—————————————————————————————————————————————————————

Bokrecensionen är ett samarbete mellan RN-Offset och Bok & Present Shopen.
Jag har alltså fått boken av Bok & Present Shoppen, men inte något mer betalt.
Recensionen publicerades i veckans Habo-Nytt, som skickas till alla hushåll och företag i Habo-kommun.

Att vara nöjd. En överlevnadsinstinkt och förhoppningsvis ett välkommen ni nya till min kulturhörna

Förra söndagen var det förintelsens minnesdag. Då trodde jag min recension skulle komma med i Habo-Nytt. Däremot kom den med i dagens. Under mitt namn står också adressen hit! Kan alltid hoppas att någon mer vågar sig in och kolla in min blogg.

VÄLKOMMEN I SÅ FALL!

Vill du veta mer om mig. Gå in på sidan OM eller skrolla ett par timmar! Är du som jag nöjd med min recension och kanske vill ha min skrivhjälp. Gå in på sidan Små prov, gå gärna in på kategorin Recensioner för att läsa om några fler böcker jag läst!

Bäste herrn, låt mig få leva

Max Safir i samarbete med Ewa Wymark.

XP Media

Utgiven 2012

3,5 av 5

Max berättar något gammalt, något otroligt viktigt men också mycket nytt!
Glad att han fick överleva för att hedra!

Max Safir, jude och född i Polen. Detta är berättelsen om en pojke med överlevnadsinstinkt utöver det vanliga! Detta är en överlevnadsberättelse från förintelsen. Vi får följa Max under andra världskriget genom arbetsläger, tvångsläger, getton och koncentrationsläger, bland annat Auschwitz-Birkenau. Men också hur Max överlever efter andra världskriget. Med hjälp av Ewa Wymark, som bor i Habo och som har intervjuat Max, får vi följa en liten pojkes listighet och mod, hur han gör för att överlever år av hårt arbete, svält, sjukdom och misär.

Ewa har inte bara intervjuat Max och skrivit ner hans ord, hon har även intervjuat otaliga andra människor och letat i arkiv. Med hjälp av Ewas fördjupande texter och faktaavsnitt sätts Max hemska berättelser in i ett historiskt sammanhang. Men ibland blir det svårt att följa med i alla datum och olika läger, fast allt är i kronologisk ordning.  

En av de texter Ewa skrev som berörde mig mest var återgivningen av ett brev till FN. Där berättar Polens exilregering vad tyskarna gjorde mot den judiska befolkningen i Polen, det blir verklighet i all byråkrati. Men ibland känns hennes texter mer som bevis på att det som berättas är sant, som listor där Max släktingar finns med eller när man kan hitta Max i något dokument.

Detta är ingen bok att plöja igenom på ett par dagar utan du behöver själv tid att tänka tillbaka och bearbeta. En bok att läsa flera gånger om. Även om du kan endel om förintelsen, har besökt något koncentrationsläger eller är helt novis är ”Bäste herrn, låt mig få leva” en bok att läsa. Titeln anspelar på två tillfällen då Max uttalat dessa ord och med hjälp av det slipper bli avrättad. Trots att Max får utstå det värsta förnedring på grund av sin judiska arv är det fascinerande att läsa om vad som händer efter kriget och hur han aldrig glömmer sina polska rötter eller att hedra sin familj.

Jag är glad att Max Safir berättar sin historia, många andra hann dö.

————————————————————————————————————————————————————–

I samband med att jag skrev recentionen, så ringde jag och pratade lite med Ewa Wymark som varit med och skrivit boken. Det var ett givande samtal och först visste ingen av oss varför vi skulle ringa varandra men jag hoppas även att vi i framtiden får anledning att samtala fler gånger. Kanske under någon café kväll eller liknade. Prata mer om hennes erfarenheter genom bokarbetet.

Bokrecensionen är ett samarbete mellan RN-Offset och Bok & Present Shopen. Jag har alltså fått boken, men inte något mer betalt. Kände ändå bra att få min bloggadress under. Habo-Nytt skickas till alla hushåll och företag i Habo-kommun. Denna blev även publicerad i Mullsjö-Nytt

En trögläst Middag som blir en spännande efterrätt!

Jag sa för ett tag sen att jag hade en spännande sak på gång! Och nu har det hänt! Jag har fått recensera en bok och recensionen hamnade i HaboNytt. En tidning som delas ut till alla företag och hushåll i Habo kommun. Så det är väl i alla fall en 10 000. Boken jag recenserade var Middagen av Herman Koch. 

Väldigt speciell framsida, men passande!

Min recension;

Du tvingas äta middag med din kändis till bror. Du skulle ge allt i världen för att slippa genomlida en fem rätters middag med din uppblåsta politiker till bror? I Middagen följer vi Paul Lohman från aperitif till dricks, genom hans middag med brodern Serge och deras fruar. Mot deras vilja sitter de alla där med två oundvikliga problem. Sönerna och brottet sönerna har begått.

Boken tar plats i Holland, med bara några månader kvar till valet där Serge med största sannolikhet ska bli vald till Hollands premiärminister. Mycket i boken handlar om Pauls avsky för sin bror. Men också om små små detaljer i allt som händer under middagen.

Det är många gånger jag blir irriterad på berättarjaget Pauls sätt att berätta. Han vägrar berätta namnet på sjukhus, restauranger eller skolor. Det gör mig  misstänksam att boken i själva verket är en biografi och inte en påhittad historia. Författaren Herman Koch är skådespelare och han vet precis hur han ska reta gallfeber på sin läsare.

Boken tar upp många viktiga frågor som rasism, historia, adoption och samhällsproblem. Du som läsare får ofta stanna upp och rannsaka dig själv och dina åsikter, fördomar.

Boken blir ingen blandvändare förrän efter sida 136 men orkar du dig igenom de detaljrika sidorna är Middagen en perfekt bok för en helg under en filt i vinter. Varje liten detalj i de första 136 sidorna har sin betydelse i slutet av den 334 sidor långa romanen.

Hur långt är en förälder beredd att gå för att skydda sin sons framtid och sin egen?

—————————————————————————————————————————————————————

Det är svårt att recensera en bok under tidspress. Jag tror att man skulle läsa Middagen under en längre tid. Upplägget med Recention i Habo Nytt är att man får boken av Bok och Presenten shoppen i Habo och recensionen ska vara positiv. Jag var inte överförtjust i boken. Den var bra efteråt men under tiden klagade jag många gånger för jag blev irriterad på att den var lite långsam och på alla sidospår som författaren tog.

Jag läste på en sida att sfilmrättigheterna är sålda till Middagen, spännande tänkte jag. Tror absolut att boken kommer fungerar mycket bättre som film än som bok!

Nöjd men ändå inte helt! 

September-Britt har fått en hund, eller var det Maj-Britt?

Maj-Britt, Mars-Britt och mopsen Muntermor

Anne Holt & hennes syssling Anne Holt
Lilla Piratförlaget
Utgiven 2012
4  av 5

En supersöt berättelse om vänskap, hundar och
hur svår skolan kan vara både med och utan en bästis.

Det var av ren nyfikenhet jag började läsa andra boken om Maj-Britt och hennes bästis Mars-Britt.
Boken börjar natten innan Maj-Britt ska börja skolan, hon kan inte sova. För detta året i skolan ska allt bli annorlunda! För när Maj-Britt börjar trean så har hon en bästis, Mars-Britt, som också är hennes granne. Fast under natten får även Maj-Britt en present av grannhunden. I mörkret framför Rambo ligger en liten liten hundvalp! Som Maj-Britt gömmer.

Andra boken om Maj-Britt handlar om att våga mycket mer än man själv tror man kan. Första dagen med en ny bästis blir inte som Maj-Britt tänkt sig. Och hur ska det gå med den lilla mopsvalpen i Maj-Britts garderob? Denna boken utspelar sig under bara en vecka men det är sex dagar mer än första boken som utspelade sig under en helt hysteriskt händelserik dag.

Även i denna boken får vi ta del av Maj-Britts inre tankar och berättarperspektivet är denna 8 år gamla norska tjejen. Och jag gillar att följa hennes inre funderingar och de är trovärdiga. Maj-Britts kompis Mars-Britt är hennes motsatts. Mars-Britts hår står åt alla håll och hon tycker hon är som allra finast i sin T-rex t-tröja. Hon är väl en ”pojkflicka” medan Maj-Britt är den lugna och tillbakadragna flickan som känner ansvar när hennes föräldrar inte alltid hinner med eller är där. Maj-Britt känner ansvar även för sina föräldrar.

Innan jag satte mig ner för att skriva vad jag tycker om denna del två i Anne Holt x2  s bok läste jag min recension av del 1. Den boken gav jag 2,5 av 5 i betyg. Då irriterade jag mig på långa krångliga meningar och konstig meningsbyggnad. Då tyckte jag bilden av lillasyster Juni var fel. När jag läste Maj-Britt, Mars-Britt och husvagnen var jag flera gånger så arg att jag slutade läsa.

Alla dessa fel jag såg i del ett är återgäldade! Det är precis som att Anne-Holt läst min recension och tänkt på alla dessa delar inför boken. Denna boken har kortare meningar, mindre tillkrånglat språk och jag gillar att i denna boken är det Maj-Britt som får den stora rollen. Jag saknar inte alla knäppa upptåg av lillasyster Juni, för de blir för komplicerade. Jag gillar att det finns fortfarande diskussioner och ämnen för vuxna att snappa upp.

Vad händer när lärarna inte  har full koll på vilka barn som kan eller inte kan simma innan man åker i väg på badutflykt? Hur gör man med mobbning och ännu mer när ett barn rusar hem gråtandes?

Efter att ha läst Maj-Britt, Mars-Britt och husvagnen hoppades jag att Anne Holts barnboksförfattande var en engångsgrej. Efter Maj-Britt, Mars-Britt och mopsen Muntermor, ser jag nu framför mig en generation som växer upp med dessa två söta tjejer som är så olika varandra. De får kompromissa och ge och ge efter bara för att de tycker så mycket om varandra.

Det som var bäst i förra boken var Anne Holt (Illustatören)s bilder! De gör halva boken och även de roliga kapitelnamnen är underbara. Illustationerna var värd betyg 5 av 5 och de är de fortfarande!

Så hoppas Lilla Piratförlaget ger ut fler böcker i denna stilen!

Bevis på att jag fortfarande kan blogga!

För ett tag sedan läste jag en tårdrypande bok! Jag var sjuk och orkade knappt ens läsa men hittade i alla fall denna rosa faran i en hög hos Mr Ts päron.

Boken var bra, jag har bara inte orkat skriva recention. Så därför tänker jag låta Tidningsida recensera den åt mig. Håller med i hennes något förvirrade recention, boken är svår att skriva om. Den ska läsas! Så här får ni hennes ord. 

Något annat jag funderat på de senaste dagarna är framtid och skrivlusten som pockar på inom mig. Så att det kommit ut en ny tidning i affärerna som heter helt enkelt Skriva.

Jag har endel böcker jag borde recensera. Vi får se vilka som snart kommer ända hit!

Nog för idag!