

Visst pirrar det lite extra när en här ordet PREMIÄR! Och jag hoppades att de skulle förvalta denna premiär bättre än On the town för två år sen.
Den röda mattan var utrullad, marschallerna längs gången och när jag närmade mig ingången swischade Karl Dyall åt andra hållet…spännande.

Flera fina installationer som fick en att drömma sig tillbaka till 40-50 talets Hollywood. Och visst fick även jag bli fotad! Kul.

Så kul att få känna sig VIP när bilder på en glad kulturtant hamnade på Spiras Instagram flöde och Story och på Facebook. Lite cider dracks upp och nu var det dags att ta plats i den otroligt tomma teatersalongen. Kändes lite kusligt eller att jag skulle se nått riktigt smalt.

Handling: Ingrid Bergman är välkänd och på toppen av sin karriär, hon är gift med Aron Petter (Kalle Malmberg) och har dottern Pia (Ellen Holmstedt) , men den oroliga själen Ingrid vill komma tillbaka till äkta filmskapande. Det blir en jakt efter rätt ansikte på bioduken. En jakt som tar henne till Italien och samarbetet med Roberto Rossellini som hon inleder ett förhållande med och senare även gifter sig med. I Camera får vi följa med under åren 1948 och 1956. Vi får följa en kvinna som vill hitta sig själv, följa sin längtan att vara framför kameran och hur livet som ideal och förebild även gör att hon får utstå omvärldens spott och spe. Men framförallt får vi se en stark kvinna som inte låter sig fastna i någon klassisk kvinnoroll trotts två män som vill äga rätten till henne. Åsa Fång har en fantastisk röst och flera gånger tänker jag att hon är väldigt lik Helene Sjöholm i hennes starka roll som Gabriella i Så som i himlen. När ridån går ner för första akten är jag helt tagen av hennes prestation. Att lyckas sjunga med det minspelet som gör att jag verkligen känner med Ingrids kamp att vara sann mot sig själv.


Den andra starka kvinnan i Camera är Anna Magnani spelad av Vera Veljovic och det är en kvinna du sent glömmer. Minns henne från On the town och då var hon bestämt och rolig och lite av en pajas men här är hon POWER med delar som Volcano och jag är Volcano men det är när hon sjunger Flammor som jag ryser och blir glad och arg och allt på samma gång!

Över huvudtaget är detta en farfylld tillställning som griper tag och visar på kvinnlig kamp och framför allt gillar jag delarna med Cameron (Stefan Clarin) när vi får lite andningspaus och också får följa med i Ingrids tankar och slitningar. Jag är inte helt säker på att Cameron verkligen ”finns” eller om han mest är en vuxen låtsaskompis. Samspelet och några ordväxligarna där är så underfundiga och roliga att jag vill skratta högt flera gånger men jag får lägga band på mig och inse att det finns fler i salongen. Hela biten som heter ”Så skandalöst” är verkligen underbar och där märker en av alla människor bakom en sån här produktion. Bengt Fröderberg (scenografi), Camilla Thulin (kostymdesigner) och Karl Dyall (Koreografi)

Det fanns ingen bild på Spiras hemsida som visade den fantastiska ensemblen (Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson) Men det är de som gör att musikalen är något mer än ”bara” en bra story och lite sång. Allt jobb med att ändra om scenen, att ge känslan av de olika nerslagen. De absolut bästa delen rent koreografisk (tycker jag) är ”The Letter goes to Europe” och det är Robert Stillberg som genomför denna resa genom USA, Atlanten till Europa. Jag sneglade lite på Karl Dyall (som råkade sitta granne med mig) och han såg nöjd och road ut! Hade jag vågat hade jag berömt honom.
Orkestern: Vad skulle en musikal vara utan sin musik? Och Spira har sin egen Jönköpings Sinfonietta som är så proffsig och som klarinettist är det verkligen en glädje att höra Charlotta Savander och Dan Larsson. Efter ett tag inser jag att det är klarinettspelet som sätter stämningen på musikalen, det är genom den vi kastas mellan trall och fart till bekymmer och ångest. Musik och sångtexter är skrivna av Jan-Erik Sääf och Regi, manus och dialog är Steffan Aspegren som står för.
Betyg: Jag är som ni märker nöjd med mitt beslut att köpa biljett till premiären. Jag funderar och försöker komma på något negativt eller något jag störde mig på men det enda kunde vara att någon replik ibland framfördes lite mumligt men det kändes som att det var meningen. Jag hoppas verkligen att du som uppskattar en bra musikal och spännande och gripande berättelse har köp biljetter. Jag hoppas restriktionerna släpper och att Spira rear ut någon biljett så jag kan se den igen. Mitt betyg här helt enkelt…

En lycklig kulturtant och en oscar till var ock en i produktionen!
