Ditt krig är det slut, Morgan?

Kriget är slut

Morgan Alling

Bokförlaget Forum

Utgiven 2010

Du gav mig ditt barndoms Göteborg, fullt av kärlek, alkohol
och fräckisarna som tog dig genom livet

Förra året på Bok och Biblioteksmässan, ser jag mannen som betytt endel under min barndom, håligt mig sällskap på helgmornar när ingen i huset var vaken utom ett invirat barn i filt i en skinnsoffa. Jag stegar fram och säger ”Tack Morgan för att du förgyllt min barndom” Vi pratar lite och under större delen av mässan ser jag Morgan, vi verkar gå samma vägar. Under mässan pratar vi om att han skrivit en bok, jag springer och köper den och får boken signerad med ord jag återkommit till utan att ha läst boken. 

Kriget är slut är Morgan Allings självbiografi som han skrev efter att ha haft ett sommarprogram i P1 sommaren 2009. I boken får vi följa med och minnas små episoder, var en viktig för att sedan få oss en helhet, eller en liten bild av hur Morgans barndom var. Många episoder gör en ledsen men samtidigt glad, för ”Mogge” klarar sig. Med hjälp av envishet, humor, mål och en stor smula uppnosighet. ”Mogge” klarar sig för han har bestämt sig för att hämnas. Och ”Mogge” klarar sig för han lär sig att anpassa sig efter nya situationer.

Men jag blir så arg när jag tänker på hur socialen behandlar Morgan och hans bror Stefan. Alla personer som är med behandlas med respekt, även de som gjort Morgan illa. En episod som för mig vara nästan outhärdlig att läsa var ”ät-scenen”

”Han går fram till kylskåpet och tar fram en tallrik. Han ställer ner den på bordet, tar tag i mig och trycker ner mig på stolen. 

– Ät

Jag tittar på tallriken. Den panerade fisken är lite urgröpt, två potatisar är lätt mosade och bredvid dem ligger en stor klick med grön spenat. Maten som blev över från middagen. 

Han slänger fram en gaffel, tänder en cigarett och blåser ut rök som virvlar under kökslampan. 

Långsamt tar jag gaffeln och sticker ner den i den kalla fisken. 

– Ät spenaten. 

/…/

Jag tar lite spenat, men det växer i munnen och jag känner att jag inte kan svälja.

– Du ska äta upp spenaten. 

– Men jag tycker inte om spenat. 

– Spelar ingen roll, du äter upp. 

  Jag känner att jag håller på att kräkas. Jag överdriver lite för att förstärka känslan, jag hulkar till. Men han går inte på det. 

– Kräks du får du äta upp det med, spenaten ska ner, med eller utan spy.”

”Han” är Kjell-Åke, en av fosterpapporna som jag som läsare tycker plågade främst Morgan men också Stefan.  Jag känner igen detta så väl, jag hade en dagmamma som tvingade i mig mat, jag fick sitta tills jag ätit upp, det kunde ta timmar. Och alla har vi väl suttit och hulkat någon gång för att slippa maten. Men skillnade är att jag fick gå hem varje dag från min dagmamma, mina föräldrar eller morfäräldrar älskade mig.

Början av boken är fylld av kärlek från en mor och senare delen kan du ana kärleken från en far som inte är Morgans biologiska.

Boken är som sagt skriven utan kapitel och det är några sidor i taget som hänger ihop. Det gör boken lättläst men den gör också att man nästan tvingas sträckläsa boken. Det är spännande och man vill bara läsa nästa episod också. Språket är pratigt och det gillar jag. I en bok ska du inte fastna, utan boken ska fastna efteråt. Det gör ”Kriget är slut”

Jag är glad att Morgan Alling skriver den här boken, den ger mig tröst och kämparglöd. 

Vad skrev Morgan i min bok?

”Till världens bästa Charlie!

Kram

Va stark! Ta ingen skit. Ge ingen skit!

September-Britt är mitt namn

Maj-Britt, Mars-Britt och Husvagnen

Anne Holt &
hennes syssling Anne Holt
Lilla Piratförlaget
Utgiven 2011
2,5 av 5 

Förminskar och försvårar barnen,
men med söta inslag.

Den här boken har jag fått som lärarexemplar av Piratförlaget. Och boken handlar om Maj-Britt, en ganska ensam 8 åring som annars är en väldigt snäll flicka, hon gör sällan sina föräldrar arga och hon är ganska osynlig, hennes syster Juni däremot är precis som mamma ganska stökig och jobbig, tycker Maj-Britt.Grönbok om vänskap
Historien börjar när Maj-Britt har gett upp om sin familj och bestämt sig för att rymma. Det vi sedan får följa med på är en resa som inte sträcker sig så långt över varken tid eller plats.

Maj-Britt träffar Mars-Britt, en tjej som är helt tvärt emot Maj-Britts snälla figur. Mars-Britt har flyttat in i en husvagn på den övergivna tomten bredvid. Mars-Britt har även världens finaste mamma, hon är snäll och svarthårig precis som Maj-Britt.
Under en otroligt händelserik dag hinner de båda flickorna och de båda familjerna gå till skolan på loppis, tappa bort Juni och åka linbana mellan huset och det stora trädet.

Jag tycker om historien och man rycks med i alla tokigheter som händer när Mars-Britt och Maj-Britts mamma hittar varandra. Boken är ”berättelse för 6-9 -åringar” Men något som förstör läsupplevelsen är de krångliga meningsbyggnaderna och långa meningar. Jag fastnade redan på andra sidan. ”Den var förstås alldeles för liten för att allt kiss en femåring har i sig efter en lång natt skulle få plats.”  

Under hela läsningen funderar jag på om detta är en bok som ska läsas av 6-9 åringar eller om den ska läsas för 6-9 åringar. Som i andra barnböcker uppfattar ju vi vuxna budskap på ett annat sätt än var barn kanske tänker på. Men ändå blir jag arg på hur Anne Holt framställer lillasyster Juni. Det tas upp att föräldrarna ständigt har en diskussion om man ska ta Juni till läkare och ge henne tabletter för att hon ska lugna ner sig. Alla behandlar och tassar runt kring Juni så hon inte ska bli jobbig.

Är det bilden Anne Holt har av ”jobbiga barn” eller har hon själv erfarenhet och att det är så man gör i familjer. Jag tycker boken är väl tillkrånglad och flera gånger slutade jag läsa för att få ur mig ilskan. Fast det ska handla om ensamma Maj-Britt som inte har någon kompis och som är tyst och försynt, blir det tyvärr ilskan över hur Juni framställs som ligger kvar.

Bilderna är gjorda av Anne Holts syssling Anne G Holt. Det är fina och underbara bilder. De ger en extra fin dimension till boken. Det är bilderna och att boken är kapitel indelad med roliga namn på kapitlen, som höjer betyget. Just namnen på kapitlen kan säga lite väl mycket men gör ändå att man måste läsa vidare för att förstå de kryptiska namnen. Vackra och kärleksfulla bilder.

Jag ska helt klart testa att läsa denna för barn i min närhet.

Två nyblivna vänner, som väntar på att bli din vän.

Oj det gick fort! Svinfort!

Svinalängorna-

Susanna Alakoski
Albert Bonniers Förlag
Utgiven 2006
4 av 5 ??

Igenkännande även om jag inte är född på 60 talet
och jag har inte föräldrar som är alkoholister.

I Svinalängorna beskriver Susanna Alakovski en tidsepok i Sverige kallad miljonprojektet. Du får följa främst jaget Leena som har två tillbörjan helt vanliga föräldrar som bråkar ibland. En mamma som är uttråkad och en far som inte gillar aktoriteter eller saker som påminner om barnhem. Däremot älskar föräldrarna gamla hemlandet Finland. Landet många fick fly från. Detta är ett stycke historielektion, Susanna Alakovski har fått med tidsmarkörer så man inte tappar bort sig i det ena bråket efter det andra.

Men det var inte en så svart historia som jag hade förväntat mig. Hör hört så mycket om den. Men Pernilla August filmatisering ska vara kolsvart däremot. 

Jag har dragit mig väldigt länge för att börja läsa boken. Trodde den skulle vara jobbig att läsa, få en att titta på sin egen barndom, antingen förminskande eller att rader skulle göra det outhärdligt. Den är skriven så att man förstår hur ett sårat barn är, den tar barnet på allvar. Skriven med barnets sätt att tänka, men med meningar som får en vuxen att tänka till. Igenkännande!

MEN Boken är beskrivande, den är medryckande och jag har läst ut den på två-tre dagar. Helt otroligt fort i min värld. Språkligt är den lite svår att häng med i först, sen när man inser att finskan bara är där så är meningsbyggnaderna underbara.

Sen är det kul att jag har träffat och lyssnat till föredrag av Susanna.

Bilden är från Bonnierförlagets bokbilder