Alla dessa barn!

Idag har jag jobbat från 9.30-21.30 och de flesta timmarna har det handlat om barn.

Jag har varit på skolan och varit rastvakt, då har en fått höra det mest spännande tankar och information. Sen bad vi för barnen under andakten i kollegiet.

Sen räkna jag barn, när jag gjorde statistik. Jag har förberett för barngrupper, varit med i barnkörer, pratat Jesus med barn. Pysslat med barn och till sist haft möte med Barn och ungdomsutskottet.

Tänk vad mycket vi gör för våra barn och andras. Spännande tanke. Bilden ovan är från helgen då jag träffade min systerson. Det är ett älskat barn! Tänk om alla världens eller bara alla svenska barn skulle va lika älskade som mini J.

Det blev min lilla tanke idag. Imorgon startar jag igen klockan 8.15. Imorgon är huvudfokus konfaplanering och de barn som går på språkcafe. Ska jag skämma bort dom med lite nytt pyssel tro?

Avskyr att packa

Men jag älskar att va på resande fot. Men jag drar mig så mycket för att packa att det flera gånger tar bort lite av glädjen med att resa.Igår satt jag i soffan och skrev blogginlägg istället för att packa. Känner mig lite som Pippi Långstrump. Fast istället för att vägra sova, så ”vägrar” jag packa. Idag ska jag till Tallnäs, en lägergård (stiftsgård) utanför Skillingaryd. Då behövs bekväma men ändå lite stiliga kläder. Där sover vi över till fredag och sen åker jag vidare mot en helg i Stockholmstrakten. Så därför måste jag packa för tre nätter och fyra dagar. Kanske lite olika väder och därför olika skor. Får inte glömma allt som ska med till syster eller det jag ska ge vidare till Papsen.

Det va faktist så att jag hade bra flyt ett tag, skulle ta några sockar…tappade fokus och hitta en låda…som jag öppnade och sen försvann typ en halvtimme på att kolla igenom mammas gamla ”minnen från konfirmationen” kort, letade häftiga namn och kolla om hennes vänner fortfarande levde. Och sen behövde jag en toapaus. Ja, hjälp!

Tänk om jag bara kunde knäcka vad som är så läskigt med att packa eller vilka känslor det är jag flyr ifrån. Någon som har packtips? Eller känner igen sig?

Kärlek på lasarettet

Ni är fantastiska – Ett inlägg från 7 januari 2019

Jag har hittat flera guldkorn bland mina utkast som aldrig kommit iväg för publicering. Här är ett som skulle publicerats runt början på förra året. Varsågoda:

Förra året gjorde jag fyra blogginlägg!!

På ett helt år. Galet, det som är än mer galet är att folk ändå gått in om och om igen. Vad säger det när jag 2017 gjorde 20 inlägg och 2018 fick jag nästan lika många besökare som 2017. Jag är lite av en statistiknörd men min egen statistik förbryllar mig. Jag hoppas och önskar att 2019 genererar fler blogginlägg, jag vill blogga och jag vill skriva. Däremot finns risken att inläggen kommer bli lite mer nostalgiska, sorgsna men också ärliga. 2019, kan bli ett tungt år…mentalt. Lite siffror som jag skrev och konstaterade i anteckningarna idag.

20 år

10 år

1949

59

70 i år

Det som hände 1999, försöker jag minska betydelsen av men det som hände då, förstörde min barndom, det fick mig att vakna upp och sluta va ett barn. Brådmogen och sorgtyngd. Det fick för stor betydelse i många år, kan jag se nu. 2019 blir året då min mamma varit död i tio år, känns jättekonstigt. Men om några dar firar även jag och min Mr T, tio år tillsammans. Det känns mer ”va bara tio år…OJ redan tio.

Tre sista siffrorna handlar också om lilla mams. Hon va född 1949, hann bara till 59 år och 11 månader. Men i år skulle hon fyllt 70. Ser damer, tanter som är 70 och försöker föreställa mig mamma som en tio år äldre kvinna.


Kommentar från sent 2 januari 2020.
Ni som läst hela min årssummering som kom upp i morse förstår att 2019 blev ett knasigt år. Många dagar har påmint om att det var 10 år och 20 år sen mycket livsavgörande hände. Bra och dåliga saker. Jag har så lägligt också haft en själavårdare under det året som hjälpt mig sortera och förstå mycket. När min klasskompis och de andra i olyckan dog, rasade också det som jag och han planerat med våra liv. Även om det aldrig kanske skulle blivit så…var det så min hjärna har tänkt. Därför har också min sorg och hans död tagit mig på ett annat sätt.

Det jag var mest rädd för va att fler nära personer skulle dö under 2019, det har liksom hopat sig var 10de år i mitt liv. Visst flera personer har fått flytta hem till Gud men inte min närmsta familj och släkt. TAAACK för det!

MEN flera av dom har varit riktigt sjuka och jag har fått kämpa för att inte drabbas av för mycket katastroftankar. Och jag har klarat mig rätt bra faktiskt!

Och hur blev det nu med antal inlägg? 4 publicerade även 2019…ojoj! Antalet besökare har minskat men vem vet, i år kanske det blir fler. Har i alla fall fler bra utkast att visa er.

 

När Facebook påminner!

Facebook påminde mig om att det idag var 10 år sedan jag började min journalistutbildning. Galet länge sen! Och som det står… jag rymde första dagen iväg till en trygg boj i min tillvaro Krill. Första dagen va underbar men också såååå påfrestande. Det första en skulle göra var att presentera sig och tala om vad en gjort i sommar. Jag presentera mig så här: Jag heter Charlie Cramer och min sommar vill jag inte prata om. För det jag mindes där och då av den sommaren va avslut. Jag hade slutat mitt jobb som ungdomsledare. Jag ville på ett sätt inte det men insåg också själv att jag inte kunde fortsätta jobba där när min mamma dött. Och det va ännu en anledning till att jag inte ville tänka på min sommar. Så jag som översocial människa hade bestämt mig för att utmana mig och va osocial när jag började SVF, ge mig själv en annan chans. Men det va ett stort misstag och vad hjälpte det? Jag är social men jag va rädd för att krackelera. Rädd för att öppna mig för mycket. Så jag rymde till Krill, jag satt och väntade på min pojkvän, att han skulle jobba klart. Jag satt och tittade rakt upp på katter, en hund och jag fick min första ångestattack. Det förstod jag inte då men nu vet jag att det var det som hände när jag i sorg skrek rakt ut! Så att se den där statusen är både glädje och sorg. Men jag är evigt tacksam att jag hade mina ugglevänner, vänner från Skåne och gamla vänner från Borås. De som kände mig…de som känt/träffat min mamma.

Att erövra väder

Jag håller på och peppar mig själv att gå ett visst antal steg varje dag. Mitt första halvår på 2019 kom jag upp i det önskade årssnittet. Men jag insåg att om jag även ville komma upp i ett visst antal km varje dag var jag tvungen att öka stegen med 500 i genomsnitt varje dag. Så nu siktar vi högre och jag har varje dag denna månaden (och veckan) gått över mitt önskade snitt. En hjälp har varit Wizard Unite (Harry Potter-spelet) men idag kom dippen…eller snarare ösregnet. Jag har denna vecka gått i smådugg, solsken, stormblåst och kyla, jag har övervunnit alla latmaskar och ”usch det är dåligt väder” och bara gått och gått. Men att gå i ösregn! Så jag började inse att idag fick bli en dipdag. Sen släkte jag fönsterlamporna och insåg att ute va det klart, fortfarande ljust och uppehåll.

Så jag ut för att gå ner till vägen. När jag närmade mig fick jag för mig att gå en bit på stora vägen och gå tillbaka på skogsvägen istället. Det va liite längre på 80 vägen än jag trodde men det va bara att knata på. Ville kolla blåbärsbestånden men dom verkade väldigt blygsamma i år.

Så jag gick en väg framåt och kom ut en sidoväg. Lite som livet känns i bland. Går rakt fram och sen kommer du tillbaka via en annan väg. Det hann bli mörkare under min 20 minuters promenix och jag kom nästan upp i mitt dagsmål. Sjukt nöjd att jag erövrar vägsträckor, väder och obehag på löpande band.

Det va sjukt skönt och härligt att tillslut skåda mitt Korpet

Dagens inspiration:

Clara Lidström med en fantastisk vacker text idag. Vi står knappt ut

Min morbror R ”Om du ska motionera så måste du göra det oavsett väder”

Detta sa han någon av alla gånger jag stolt berättat att jag börjat gå/cykla eller nått. Nu kanske 15 år senare inspirerar och tänker jag på hans ord.

Två kloka råd  

Så här på kvällskvisten! Blev taggad i ett instagraminlägg ikväll. Det var Annas fotnoter som tyckte jag skulle se denna bild…


Verkligen passande! Jag försöker sällan va så normal. För tänk va man då missar! Sen när jag gick in på fejjan hade en av mina favoritartister gjort ett inlägg. Om hur livet inte alltid blir som man tänker eller att saker händer i en annan ordning. Han avsluta med orden ”Vi är många som kunde gjort det bättre, men vi lever ändå. ” så klockrent och rakt in i mitt liv att jag nu gjort en citatbild.


Längtar så till att Michaels skiva kommer ut. I höst någon gång blir det. Han spelar rätt ofta i mina hoods men jag missar det så ofta eller vågar inte åka dit själv.

Så lite visdom på kvällskvisten…som nog hinner bli dag innan folk har läst!

En fika kan va som en liten bit av himlen. 


Idag var jag på fika hos en ny bekantskap. Det blev ett gott samtal om sociala medier, nutiden, om dagens unga och mycket mer. Personen var född 1949, precis som min saknade fina mamma! Denna härliga person fick höra lite av alla mina tråkiga erfarenheter. Det blev som det kan i ett förtroligt samtal. Självklart berättade jag om mamma och sånt jag saknar med henne. Men hur knasigt det än kan låta så insåg jag där att hon är ”bara” en i raden av alla jag fått ta farväl av. 

När jag sitter hemma, fast i soffhörnet och slutschasad på energi så önskar jag mig ibland ett större driv. Men sen efter fikor som dagens. När jag inser hur mycket erfarenhet jag har av sorg och död så är det inte konstigt att jag blivit ”förlamad/förstenad” i själen och mitt driv.

Så nu får vi se om jag tar mig upp ur soffan ikväll efter en fantastisk dag med härligt väder eller om jag kanske ägnar en stund till att tänka på mina alla vänner som är änglar nu. Spelar lite spel eller matar lite mer sjukhusserier. Vilket det än blir…så är det okej om jag tillåter mig själv att vila i nästkommande beslut! 

”Nu tänder vi ljuset och sitter still och tanken får fara vart den vill. 

Ett ljus för dig, ett ljus för mig och ett för alla andra”