Sexmånadsmamman

Nu har vår Plupp eller Wilde WW funnits hos oss i ett halvt år! Känns galet länge men ändå ganska självklart.

I måndags när det var den 28de och halvårsdagen inföll tänkte jag lite extra på timmarna efter hans födelse. Det blev akut kejsarsnitt (men inte urakut som tur är), efter 10 minuters försök att sätta ryggmärgsbedövning blev jag sövd. Så därför försvann några timmar.

I min systemkamera är det ett dygn mellan dessa två kort. Det ena när vi äter lite sallad och väntar på att de ska ge mig värkstimulerande dropp. KLIPP till halvsittande i sängen i samma rum och ska äntligen få njuta av den klassiska brickan. Allt bara rulla på och timmarna bara försvann.

De där bilderna säger så mycket om de första dagarna efter Wiltons födsel. Det var jag och Mr T som var teamet och försökte få ordning på mig. Sen fick personalen fokusera på W, få honom att fungera. Det tog tre dagar innan jag kände att jag var heltidsmamma, innan dess var jag bara Charlie som försökte ta mig till mitt barn, bara Charlie som fick fokusera på mig, att kunna stå, ta mig ur sängen och kunna gå.

Än krånglar min kropp men nu har jag varit mamma i 6 månader. Vi är fortfarande teamet jag och T men nu är det mer, först Wilton…sen vi.

Han är så gosig, glad och nöjd. Men varje dag (med få undantag) har han några ”ål tillfällen” då finns det inget som är bra. Ofta är han trött eller JÄTTE hungrig.

Jag frågade på Instagram om frågor till detta inlägg

Jag skrev i början att det kändes självklart. Och det har verkligen inte varit svårt för mig (än så länge) att gå från att va Charlie till mamma Charlie. Jag har längtat efter det och förberett mig i minst 20 år. Jag har också läst och följt Clara Lidströms väg och funderingar, jag har reflekterat och studerat vänner. Att känna mig trygg inför andra hur just Wilton ska hanteras och ha det känns bra. Men alla dagliga småbeslut är jobbiga, så då kan jag vara en riktig velnisse och frågar ibland Mr T tre gånger mest för att jag ska känna mig nöjd med beslutet, haha.

Det känns skönt att jag ofta nu vet vad han vill när han är missnöjd eller skriker. Störst felberäkningar har jag gjort under bilresor, då jag tyckt han ”trött-skrikigt” men då det kan varit allt från hunger till att luft suttit fel och stackars ungen har fått skrika lite väl länge. Han verkar fått min termostat så ungen är en varmis och behöver sällan så mycket lager. Som när han sitter i soffan i min famn och börjar få svettpärlor på näsan fast det är 19 grader i rummet…hahah.

Det svåraste förutom alla småbeslut tycker jag är att inte bli för hypokondrisk över alla små prickar, värme, småsår, skorv, torr hud och magknipen som finns i och på Wilton. Men jag är så glad att jag kunnat använda mig av både BVCs kurator och min själavårdare via jobbet.

Hur mycket smärta och obehag kroppen kunde göra efteråt. Jag hade väldigt lite foglossningar och inte så mycket mer ont en kunde förvänta sig under graviditeten och därför förväntade jag mig inte allt obehag och foglossningssmärta efteråt. Haft svårt att sova flera månader efteråt, satt och sov i soffan i nästan tre månader efter W föddes tror jag. Sen tillslut flyttade vi in till sovrummet och la ett liggunderlag under bäddmadrassen och nu sover jag med mindre smärta de flesta nätter. Men som mamma kan jag inte komma på nått särskilt jag önskade att jag vetat innan. Kommer nog längre fram.

Vågar knappt säga det men Wilton sov sin hela natt (8 timmar) efter 1,5 månad. Och så har det varit som standard fram till han var kanske 5 månader. Om han inte sov hela natten på två nätter började vi justera olika saker och tredje natten sov han ofta hela natten igen. Men nu vaknar han ofta på nätterna och är hungrig, av krånglande tänder, att han får magknip eller helt enkelt sprattlar så han väcker sig själv. Men vi får inte ta bort hans ”orm” så han får mer plats. Så vi har verkligen kunnat få sova bra men sov sagt ovan, jag sover dåligt. Vaknar också ofta för att kolla till honom 🤪.

Från barnvälsignelsen 27/2 2022

Jag ser bara allt han är lik mig och min sida. Det är så häftigt att se den där lille Pysmanikeln, livsnjutaren och gull-pluppen le mot mig. De små händerna och fingrarna som ofta söker sig till mina fingrar eller bröstkorg.

Tack för att ni läst! Och ni föräldrar/viktiga personer i en liten liv…känner ni igen eller håller ni inte med?