Kärlek på lasarettet

Ni är fantastiska – Ett inlägg från 7 januari 2019

Jag har hittat flera guldkorn bland mina utkast som aldrig kommit iväg för publicering. Här är ett som skulle publicerats runt början på förra året. Varsågoda:

Förra året gjorde jag fyra blogginlägg!!

På ett helt år. Galet, det som är än mer galet är att folk ändå gått in om och om igen. Vad säger det när jag 2017 gjorde 20 inlägg och 2018 fick jag nästan lika många besökare som 2017. Jag är lite av en statistiknörd men min egen statistik förbryllar mig. Jag hoppas och önskar att 2019 genererar fler blogginlägg, jag vill blogga och jag vill skriva. Däremot finns risken att inläggen kommer bli lite mer nostalgiska, sorgsna men också ärliga. 2019, kan bli ett tungt år…mentalt. Lite siffror som jag skrev och konstaterade i anteckningarna idag.

20 år

10 år

1949

59

70 i år

Det som hände 1999, försöker jag minska betydelsen av men det som hände då, förstörde min barndom, det fick mig att vakna upp och sluta va ett barn. Brådmogen och sorgtyngd. Det fick för stor betydelse i många år, kan jag se nu. 2019 blir året då min mamma varit död i tio år, känns jättekonstigt. Men om några dar firar även jag och min Mr T, tio år tillsammans. Det känns mer ”va bara tio år…OJ redan tio.

Tre sista siffrorna handlar också om lilla mams. Hon va född 1949, hann bara till 59 år och 11 månader. Men i år skulle hon fyllt 70. Ser damer, tanter som är 70 och försöker föreställa mig mamma som en tio år äldre kvinna.


Kommentar från sent 2 januari 2020.
Ni som läst hela min årssummering som kom upp i morse förstår att 2019 blev ett knasigt år. Många dagar har påmint om att det var 10 år och 20 år sen mycket livsavgörande hände. Bra och dåliga saker. Jag har så lägligt också haft en själavårdare under det året som hjälpt mig sortera och förstå mycket. När min klasskompis och de andra i olyckan dog, rasade också det som jag och han planerat med våra liv. Även om det aldrig kanske skulle blivit så…var det så min hjärna har tänkt. Därför har också min sorg och hans död tagit mig på ett annat sätt.

Det jag var mest rädd för va att fler nära personer skulle dö under 2019, det har liksom hopat sig var 10de år i mitt liv. Visst flera personer har fått flytta hem till Gud men inte min närmsta familj och släkt. TAAACK för det!

MEN flera av dom har varit riktigt sjuka och jag har fått kämpa för att inte drabbas av för mycket katastroftankar. Och jag har klarat mig rätt bra faktiskt!

Och hur blev det nu med antal inlägg? 4 publicerade även 2019…ojoj! Antalet besökare har minskat men vem vet, i år kanske det blir fler. Har i alla fall fler bra utkast att visa er.

 

Vi lägger bit för bit, livet

I veckan har jag varit på begravning, för en omtyckt tant. Gammal och det finns inte många kvar i hennes årgång.

Det som mitt i sorg och saknad ändå är spännande och intressant med begravningar är ändå griftetalet. För präster och pastorer kan hag tänka mig att talet ger dem vånda.
Att man ska sammanfatta en människas liv, på bara ett par minuter. Där sitter en människas vänner och släktingar, kanske make eller maka sedan oändligt många år som vet det mesta om den som nu ska begravas.

Vad vet nu jag om griftetal? Under mitt nu 26 år långa liv har jag upplevt långt många fler begravningar än genomsnittet.

Jag minns både bra och dåliga griftetal. Endel har varit så släta att jag inte ens minns dem.

Veckans begravning var med en präst som jag aldrig träffat och som definitivt aldrig träffat vår tant.

Men han höll ett tal kort och koncist om att en människas liv går att jämföras med ett pussel. Att varje person på begravningen ägde en eller flera pusselbitar till hennes liv. Kanske hade just jag en bit med ett minne som bara hon och jag delade.

Det var för mig ett nytt sätt att se på en människas liv och prästens ord var fulla av värdighet och tröst!
Jag och tanten delar faktiskt några stunder som bara är våra. Våra egna små pusselbit i varandras liv!

Det vackraste var att han sa att inte ens ”idag” när det var begravning skulle tantens pussel läggas klart.

En människa lever ju så mycket längre än hennes liv.

Det ligger nått i det! Varje dag pratar Mr T och hans morbror om gubbar som levde för 100, 50 eller 20 år sedan. Dessa gubbar och gummors pussel läggs fortfarande!

Vems pussel vill du lägga en bit i idag? Berätta om de dina som finns eller inte lever längre för någon annan. Eller bilda nya pusselbitar ihop med någon!

Blommor till mormor

Blommor till min fina mormor som dog 1998. Saknad!

Mamma

Mamsens bukett vid samma tillfälle!

————————————————————————————————————————————————————-

Detta inlägget är bidrag till dagens skrivpuff

Du fattas mig! Eller den fattas mig.

Just nu när min hjärna verkar ha hamnat i påskdvala så orkar jag bara läsa en blogg och det är, TidningsIda av den enkla anledningen; jag får ett mail varje gång hon uppdaterar.

En av hennes senaste inlägg handlade om hur hennes bokhylla är sorterad.
Hur är din?

Just nu har jag ingen bokhylla, utan alla mina böcker är inskuffade i en hurts. Eller ligger på golvet vid sängen.

Det känns väldigt jobbigt!

Jag inser mer och mer att jag behöver ha böcker framme för att må bra och för att bli nyfiken att läsa.

Vi har pratat om att sätta hyllor längs taket för att vi har inte plats med en massa bokhyllor och jag längtar så. Ni ska få se bild på det senare.

SNART hoppas jag.

20120411-182547.jpg