SÄS

Ibland känner jag att jag bara vill visa mina vänner kärlek. Men inte alltid vill man ju att de ska veta att det är från mig.

Ni vet lite gulligt

Änglabus

I början av sommaren så hittade jag ett kort som jag tyckte passade Ellinor. En kvinna med en bra blogg och som dessutom är med i samma församling som mig. Jag tänkte att hon kanske skulle fundera ut vem det var ifrån ganska snart men dagarna och veckorna gick. Tillslut så frågade jag om hon fått några vykort på sistone. Läs om det här: Snabbköpskassörskan.

Ett annat änglabus är ju den personen som lite överallt i Borås och Sjuhärad har satt upp hjärtan med budskap som detta under!

Sitter inne på SÄS (Södra Älvsborgs Sjukhus) Såg den flera gånger när jag gick från sjuka mams.

Det är viktigt att bli påmind om att kärlek finns och att den är lätt att visa! Endel eller alla behöver påminnas att Gud är god och att han älskar dig. Då kan vi få vara änglarna som säger det!

Ida och jag på semester 2008

Har du funderat på hur det kommer sig att du är vän med de du är vän med? och
Varför hejar du på folk du ser på stan. Vad har ni gemensamt, när gick ni över till att heja eller nicka på varandra?

Det är lustigt hur endel människor fastnar i ens liv. För mig är det ofta så att jag hejar på kunder jag har i ICA kassan, för det gör jag ju när jag jobbar. Men ofta känner de inte igen mig i rätt miljö. Men det är trevligt att känna att man kan heja på många.

När min mamma flyttade till Hillared som nygift fru till min pappa så tänkte hon att det var lika bra att heja på alla.

– Annars kanske de trodde att jag var högfärdig, berätta hon många gånger.

Jag började fundera på det häromdagen.

Varför hejar jag på de jag hejar på? Vilka borde jag bli mer vän med? När blev jag vän med de jag är vän med?

Den 25 maj var det tre år sedan min mamma dog. Tre år är lång tid!

Ett av Borås mystiska hjärtan. Detta på Södra Älvsborgs Sjukhus.

Känns på många sätt som mitt liv har rusat fram sedan dess, som jag skrev lite om här.

Men samtidigt som jag hunnit med så mycket på dessa tre år så har jag inte orkat någonting samtidigt.

Livet har varit en dimma. Dagar har gått då jag bara har tittat på film, läst böcker eller stirrat på datorn.
Ofta ifrån sängen för jag inte orkat ta mig ur.

Jag har suttit vid ett köksbord och skrikigt ut, i panik och sorg. Hopplöshet över framtiden utan mamma.

Jag vill inte säga att livet nu har blivit lättare men orken är lite större. Idag har jag tillockmed lagat en rabarberpaj.

Glädjer mig och ber ibland att jag ska känna glädjen över mycket mer och att tiden ska prioriteras till vänner istället för gråt.