Kärlek på lasarettet

Ni är fantastiska – Ett inlägg från 7 januari 2019

Jag har hittat flera guldkorn bland mina utkast som aldrig kommit iväg för publicering. Här är ett som skulle publicerats runt början på förra året. Varsågoda:

Förra året gjorde jag fyra blogginlägg!!

På ett helt år. Galet, det som är än mer galet är att folk ändå gått in om och om igen. Vad säger det när jag 2017 gjorde 20 inlägg och 2018 fick jag nästan lika många besökare som 2017. Jag är lite av en statistiknörd men min egen statistik förbryllar mig. Jag hoppas och önskar att 2019 genererar fler blogginlägg, jag vill blogga och jag vill skriva. Däremot finns risken att inläggen kommer bli lite mer nostalgiska, sorgsna men också ärliga. 2019, kan bli ett tungt år…mentalt. Lite siffror som jag skrev och konstaterade i anteckningarna idag.

20 år

10 år

1949

59

70 i år

Det som hände 1999, försöker jag minska betydelsen av men det som hände då, förstörde min barndom, det fick mig att vakna upp och sluta va ett barn. Brådmogen och sorgtyngd. Det fick för stor betydelse i många år, kan jag se nu. 2019 blir året då min mamma varit död i tio år, känns jättekonstigt. Men om några dar firar även jag och min Mr T, tio år tillsammans. Det känns mer ”va bara tio år…OJ redan tio.

Tre sista siffrorna handlar också om lilla mams. Hon va född 1949, hann bara till 59 år och 11 månader. Men i år skulle hon fyllt 70. Ser damer, tanter som är 70 och försöker föreställa mig mamma som en tio år äldre kvinna.


Kommentar från sent 2 januari 2020.
Ni som läst hela min årssummering som kom upp i morse förstår att 2019 blev ett knasigt år. Många dagar har påmint om att det var 10 år och 20 år sen mycket livsavgörande hände. Bra och dåliga saker. Jag har så lägligt också haft en själavårdare under det året som hjälpt mig sortera och förstå mycket. När min klasskompis och de andra i olyckan dog, rasade också det som jag och han planerat med våra liv. Även om det aldrig kanske skulle blivit så…var det så min hjärna har tänkt. Därför har också min sorg och hans död tagit mig på ett annat sätt.

Det jag var mest rädd för va att fler nära personer skulle dö under 2019, det har liksom hopat sig var 10de år i mitt liv. Visst flera personer har fått flytta hem till Gud men inte min närmsta familj och släkt. TAAACK för det!

MEN flera av dom har varit riktigt sjuka och jag har fått kämpa för att inte drabbas av för mycket katastroftankar. Och jag har klarat mig rätt bra faktiskt!

Och hur blev det nu med antal inlägg? 4 publicerade även 2019…ojoj! Antalet besökare har minskat men vem vet, i år kanske det blir fler. Har i alla fall fler bra utkast att visa er.

 

Veckan som gått och om sorgen

Det har varit en knasig vecka! Vi har haft skottdag, det har varit mycket i tv om Palmemordet. Och jag har insett åter igen att jag jobbar såå mycket gratis. Jag är med i mängder av styrelser. Älskar det men det medför mycket jobb, många resor och kostar ofta väldigt mycket. Samtidigt så mår jag bra av styrelsearbetet. Det är utvecklande och roligt. Men stressigt nu när alla föreningar ska ha årsmöten och allt ska fixas inför det. Jag orkar inte hela vägen fram, utan skjuter upp och stoppas av psykisk trötthet. Jobbigt att det är så här. Samtidigt vet jag också varför jag är lite extra trött i själen denne veckan, mer än andra veckor.

13 år

I tisdags skulle du fyllt 30 år, men du fick bara uppleva din 13 års dag. Jag minns dina kalas! Hur er matplats blev dansbana och alla skulle bugga. Jag minns hur spännande det var att leka ryska posten i ditt rum. Men jag minns också sorgen i din röst, ditt sista kalas. Du visade mig din farfars pipa och berätta hur mycket du saknade honom. Inte visste vi då att du bara några månader senare skulle få göra honom sällskap i himmelen. Aldrig kunde vi föreställa oss allt hemsk som hände den där sommardagen för snart 17 år sedan. Sommardagen då mitt liv bytte riktning och aldrig blev sig likt igen…och ditt tog slut. Även om det är 17 år sedan så gråter jag fortfarande mer än vad som är hälsosamt över dig. Jag gråter av saknad, jag gråter över liv som aldrig blev vad det var tänkta och jag gråter för att det är så orättvist!

20120828-222941.jpg

Därför har jag varit trött i själen denna veckan, därför sitter jag nu här och gråter. I fredags skulle jag berätta om dig för mina tonåringar, men jag fick inte fram orden. Det blev för tungt att berätta hur er död påverkar mig än idag. Jag har ingen aning hur våra liv hade sett ut om du fått uppleva din 30 års dag. Kanske hade vi inte fullföljt våra arbetsplaner, kanske hade du bara fått ett sms eller ett facebook meddelande (fast jag tvivlar på att du hade haft facebook). Men hade du fått leva, hade vi fått som vi planerat så hade du fortfarande varit min bästa killkompis och arbetskollega.

Nu drömmer jag om en bättre vecka, med massor av roligheter som händer.

Idag är en konstig dag!

Just nu sitter jag i en turistbuss och är påväg mot Köpenhamn. Det är den 25 maj, ett datum som för 5 år sedan bara var 25 maj men som för fyra år sedan blev dagen då min mamma dog. Jag missade hennes sista andetag med sekunder och mötte hennes ande i dörren. Efter några månaders cancer och diverse brôte gav den lilla kroppen upp.

Men idag är jag påväg med ett inspirerat gäng till fyra församlingar på en resa. Vi ska hälsa på och lära oss om gemenskaper där kärleken till Gud gjort att dessa församlingar växer.

Fortsättning följer!

Att andas, Spagettikorv och sorgen!

Blogga, instagramma, facebooka och Twittra! Det jag är mest stolt över de senaste två åren är helt klart att jag vågade sticka ut hakan på twitter och påstå att ”Jag borde få sommarprata i P4 Sjuhärad Sveriges Radio” och via lyssnarnas val och många många röster fick jag sommarprata!

Ni ser det längst till höger, har du inte lyssnat? GÖR DET. Jag är stolt över min timme i etern och fick tillockmed en dagens ros i Borås Tidning. Det tråkiga är att det redan är gjort nu!

JAG VILL SOMMARPRATA MER!

Under dessa år är det ofattligt många människor som hittat hit till mig via att googla. Oftast på ”Cramer cramar om” ”Kramer kultur” ock så vidare. Men tre sökord har gett mig besökare också. ”Spagettikorv”, ”Nemi” och ”Allergi.”

En dag när jag i april 2011 gick in hade min besökstatistik fått fnatt! På melodikrysset hade de en fråga om ”Jag kan inte andas utan din luft i mina lungor” och antagligen hittade de först till mig!

Här är andasinlägget (dock redigerat efter dess)

Men spagettikorv är inte topp tre utan där återfinns förutom Nemi-inlägget och spagettikorven även förra veckans inlägg om Växtvärk och sorg.

När livet går på lite paus men ändå i full fart

Den 25 maj var det tre år sedan min mamma dog. Tre år är lång tid!

Kärlek på lasarettet

Ett av Borås mystiska hjärtan. Detta på Södra Älvsborgs Sjukhus.

Känns på många sätt som mitt liv har rusat fram sedan dess, som jag skrev lite om här.

Men samtidigt som jag hunnit med så mycket på dessa tre år så har jag inte orkat någonting samtidigt.

Livet har varit en dimma. Dagar har gått då jag bara har tittat på film, läst böcker eller stirrat på datorn.
Ofta ifrån sängen för jag inte orkat ta mig ur.

Jag har suttit vid ett köksbord och skrikigt ut, i panik och sorg. Hopplöshet över framtiden utan mamma.

Jag vill inte säga att livet nu har blivit lättare men orken är lite större. Idag har jag tillockmed lagat en rabarberpaj.

Glädjer mig och ber ibland att jag ska känna glädjen över mycket mer och att tiden ska prioriteras till vänner istället för gråt.

Hittade denna hos Anna Ritar